29/1-2012..var vårt beräknade förlossningsdatum.

Men vad hände? Med glädjen, med lyckan och med vårt lilla Liv?

Många tar förgivet att när de blir gravida så är allt bra, allt kommer gå bra och de kommet få ett friskt litet kärleksbarn som de kommer att kalla sitt "Mirakel".  Vi var två av dom!! Självklart var man orolig tills man hade gått över v 12 i och med missfallsrisken, men mycket annat tänkte man inte på.

Vi var på rutin UL i v 18, med spänning och förväntan skulle vi äntligen få se vår lilla bebbe. Men istället blev det rena mardrömmen. Under undersökningen blev barnmorskan tyst...

Jag kramade Henkes hand hårdare och hårdare, precis som att jag förstod att något inte stämde. Tillslut fick jag fråga: Är det något som inte ser bra ut?  Hon var fortfarande tyst..men fick tillslut ur sig att hon var tvungen att hämta en specialist läkare som skulle få titta. Denna väntan kändes som en evighet..läkaren var upptagen och vi skulle få vänta i minst en timme innan vi skulle kunna få träffa honom, det enda vi fick veta var att allt inte såg bra ut i hjärnans utveckling på barnet. Vi förstod ingenting, bara att kärringen (som jag tänkte) med glasögon har så pass mkt fel på sin syn så hon har helt enkelt sett fel. För det kunde ju inte vara så.

Men hon hade Rätt!!!!!!

Hur var det möjligt att den totala lyckan på ett ögonblick kunde förändras till ett sånt för oss kaos?

Barnet är inte friskt, det har inte utvecklats som det ska, osv osv...vi fattade ingenting. Vi åkte fram och tillbaka tillsjukhuset, vi grät, ringde till våra familjer, gjorde fostervattensprov, vi grät ännu mer, vi Kramades och bara önskade att alla som tittat sett fel.

VA FAN VAD DE SOM PÅGICK?? Plötsligt  befann vi oss i en jävla MARDRÖM!!

Vi fick en remiss till  Lund för att  göra ett UL där, med en annan specialist läkare. Han konstaterade precis detsamma som de andra hade gjort i stan,  men såg också att där fanns ytterligare fel. Läkaren där berättade för oss, att chanserna var kanske en på miljonen VAR TREDJE ÅR att en bebis får denna skadan. Det är alltså väldigt, väldigt ovanligt att nått sånt inträffar.

Och nu var den enda utvägen att avbryta graviditet. För vårt lilla Liv skulle inte klara sig. Det blev ännu ett sjukhusbesök inne i stan, innan det var dags att återkomma  för att genomgå en förlossning.

Usch!! Jag kan inte med ord beskriva hur jobbigt det var!!

Den 5 September 2011, blev vi änglaföräldrar till Liv. En liten, liten flicka. Hon har fått oss att fälla otroligt många tårar. Hon har gjort att vi har kommit varandra mycket närmare. Lilla flickebarn.

Tanken på att vi egentligen skulle fått ha henne hos oss nu gör mig oerhört ledsen. Och jag vet att när Henke tänker på det,  så berör de honom minst lika mycket. Istället för att sitta med vår lilla flicka i famnen nu, får  vi tända ljus och sätta en blomma till henne i minneslunden ♥

Vi har ett Tufft bagage i vår ryggsäck, men det tar vi tar med oss på vår nya väg till livet som blivande föräldrar. Snart är det dags igen, för ett nytt rutin UL. Vi längtar, vi räknar ner dagarna, vi är nervösa, vi önskar att allt ser bra ut denna gången.

Vi tar ingenting förgivet.

Vi har varit på två UL redan, och det dom har kunnat se då, har sett bra ut. Så vi hoppas, hoppas innerligt att kommande UL också gör det.

Må vi ha turen och lyckan på vår sida! ♥